Texter

Copyright © All Rights Reserved

Metallskrot & textil

Metallskrot. Skönhet som förstärks när det sorteras och det uppstår mönster.

Textil som både är så annorlunda till sin karaktär och sitt ursprung, men samtidigt ligger lika nära teknik, material och maskiner som skrot av metall.


När de möts uppstår det något som jag vill arbeta vidare med. I samspelt eller kanske snarare när det ena inte utesluter det andra, blir det så som allt är. Komplext och gränsöverskridande.


Hjärnans och handens verk. Det mjuka och det hårda. Manligt och kvinnligt. Känt och okänt. Ytterligheter, men precis lika mycket det som befinner sig mitt emellan, som likheter.


Arbetshandskar som praktiskt ting och symbol för handens arbete. Dekorerade och förgyllda, som vi traditionellt gjort med föremål för att visa att de har ett särskilt värde.

Människor [måleri]

Jag har rest mycket med tåg. Ända sedan jag var liten.

Väntat på stationer. Iakttagit människor.


Målet var ofta Piteå eller Stuttgart. Norra Sverige eller södra Tyskland. Jag bodde mitt emellan. Det var 100 mil åt vardera håll. 

Jag tycker om att se på människor som rör sig tidigt på morgonen när solen lyser. När dagen börjar. Jag tycker om att sitta inne på en station och ha tid att se och höra ljuden. Det är bra när det blir väntetider under resorna. 

Det är en speciell sorts tid då. Vi reser mycket nu. Sån är tiden.


Jag iaktar och ibland ser jag något som väcker mig. En vacker väntan på en station, en begrundande äldre man, en ung kvinna som väntar på bussen och överraskar mig med sin självklara närvar, som ett utropstecken. Ibland måste det bli en målning.

Utställningen Möten

Mötesskyltar som under lång tid erbjudit plats för att mötas, fick nu äntligen möta varandra.


Hur tar vi och ger vi varandra plats under ett möte? Fyra stolar erbjuder sittplats med bakgrunden av frågor kring detta. Vad avgör om vi tar plats eller om vi ger bort av den plats och tid som vi borde haft tillgång till? Att någon är man, kvinna, först, störst, vänlig, burdus ?


"Kajan" Jag mötte en kaja på en station. En liten fil om att vara mitt i, men trots det inte bli sedd.


Ett rum fullt av skor med en riktning. Människor tätt, tätt som rör sig framåt. Platser att iakta ifrån. Ser vi eller ser vi inte? I bakgrunden ljudet av röster och sorl.


Under utställningen som var över Kulturnatten i Uppsala 2018, uppstod det möten och samtal som jag aldrig kunnat förutse. Berättelser från olika delar av världen delades med varandra. Minnen och erfarenheter kring att få delta eller inte bli insläppt i samtal diskuterades. Möten uppstod mellan okända människor. Att mötas blev primärt.

Utställningen JAG KVINNA

Jag älskar att vara kvinna men kämpar ständigt med bilden av vad en kvinna förväntas vara, kunna och prioritera.

Min logiska sida gör att det skär i mitt inre, då det jag gör - ses, värderas och kategoriseras utifrån att jag är kvinna, inte människa.

Jag förlåts för somligt, just för att jag är kvinna. Det anses att jag ska dömas för annat, av samma anledning.

En hel del ”får jag lära mig att tåla”, lära mig att acceptera träna mig på att förbise.

Annars blir det så jobbigt för de andra. Annars vet de inte hur de ska förhålla sig.

 

Det har gjort det svårt att veta vem jag är och vad jag faktiskt vill.

Svårt att se klart genom våningsplan efter våningsplan av byggställningar

som så betryggande skyddar den ständigt pågående renoveringen av konstruktionen kvinna

Men kanske, kanske håller delar av konstruktionen på att rasa samman. Just nu.

Det vore så befriande skönt.

 

Hade jag varit man hade stått framför samma kategorisering, samma kamp

samma saknad efter att bli behandlad, i första hand som människa.


Sedan tänker jag länge på kvinnor i andra delar av världen

Objekt

I min installation av objekt som jag kallar "Min mormors handväska" utgår jag från den handväska som jag kände så väl och visste precis vad den innehöll.


Min relation till handväskor började då jag som barn sorterade in och ordnade i dem, för att sedan gå runt och känna mig stor och lite vuxet märkvärdig. 


Väskor, så personliga, vad finns i dem? Vad visar de utåt och vad finns där innanför? Något vi skyddar, något vi drömmer om? Något som gör oss trygga?

Textil

tråden

hur kom den in i mitt liv

hur kom den att uttrycka mina tankar

och iaktagelser


garnet

hur spanns de trådar som länkade samman

hur lockade de mig att beröra

och forma


arvet

så delades det vidare

från generation till generation

så självklart


så olika

så mångfaseterat


lekfullt

allvarligt


som skräddarens sax

som tyngande stenar

I utställningen "Sten, sax och trådar" arbetade jag med minnen av min mormor som sydde om allt, sydde nytt, vävde och lärde mig. Men också minnen från min farfar som var skräddare i Tyskland, som flytt under kriget och startat upp sitt skrädderi flera gånger.


Jag tänkte på hur de påverkat min starka känsla och lust till det textila, hur det påverkat hela mitt liv och därför uttryckte jag mitt liv i en textil linje från en kofta min mamma stickat till den punkt jag var i livet då utställningen var. Jag virkade också själv en minnenas kofta


Ytor, strukturer, material, färger och mönster. Det textila är ett av mina språk.

De sju friheterna

Hur förhåller jag mig till frihet? Vad betyder den och vad innebär den? För mig, här och nu. Hur tänker andra människor? Hur fria är vi? Hur tar vi vara på den? Vad begränsar?

 

Funderingar som samlats, tankar som jag återkommer till om och om igen.


Under arbetet samlades det ihop till 7 olika rättigheter som jag uppfattar som förutsättningar för frihet. Någon annan kommer fram till andra, det viktiga är att vi funderar på vad vår frihet är och hur vi tar tillvara den. Kanske är den inte självklart här för att stanna, den frhet vi har. Det känns angeläget.


Mitt konstnärliga arbete började med 7 oljemålningar. Då det inte kändes färdigt i det skedet arbetade jag vidare med en pendang till var och en av målningarna. De är i akryl och mixed media.

Tidningen DIV. [ett konstprojekt]

Jag ser tidningsomslag riktade till kvinnor. Samlar alla jag hittar på nätet och ser. Rosa, snälla, träning och mat, leenden, blicken uppåt, vitt och rosa igen.


Jag känner inte igen mig i dem. Jag tänker hur de temaframsidor skulle se ut som skulle kännas aktuelle och intressanta för mig, kanske oss.


Det mynnade ut i framsidestidningen DIV, som i diverse.

7 framsidor till tänkta temanummer. Digitala fotomontage med text.

Digitala fotomontage som: "Commentarer"

Jag tänker mig att man läser en bok och man blir berörd eller letar efter det viktiga i texten och skriver en kommentar i kanten.


Någon ser den och läser det någon annan skrivit.

Eller kommentarer som kastas mellan människor som bollar i luften.


Kommentarer i alla medier.

Eller en kommentar, inte mer.

 

Jag läser vad ordet kommer ifrån – latinets Commentor, i presens.

Den engelska förklaringen jag hittar, tilltalar mig:

Jag överväger grundligt, tänka över, överlägger, diskuterar, skriver på


Tycker om det allvarliga, begrundande som kräver att man tar sig tid att tänka efter.

Bilda sig en egen uppfattning.

Och om man tar sig tid kanske en Commentar i sin tur leder till en annan commentar.

Med rikting framåt eller cirkulärt.

 

Hittar ordet igen, i en gammal sammanställning av skrifter kring Bibeln.

Gillar den historiska anknytningen.

Gillar blandningen mellan just commentor och kommentar . . .

Skulptur

Några ord om mina senaste skulpturer som ställdes ut. bl.a. under påskan 2019.


Tre skulpturer som kom ur ett behov av att gestalta min oro för framtiden, men även min framtidstro och starka tro på människans förmåga att hitta nya vägar.


"I lösan sand / On loose sand"     


"Utan dem ? / Without them ?


"Räddning genom konsten / Salvaiton through art"